Igår upplevde jag den för första gången på länge. Den där känslan. När någon säger något snällt och man inte riktigt vill visa att man innerst inne skuttar runt i en värld fylld med rosa moln och mjukt tunt tyg som fladdrar vackert i de varma brisarna och smeker ens bara armar. Samtalet fortsätter, man pratar vidare om andra saker, vardagliga saker. Men i hemlighet har man bosatt sig i den vackra mjuka världen, flyttat dit, blivit inneboende hos någon genomgod, även om det bara är för ett tag. Vandrar omkring och ler åt ingenting, känner sig lite löjlig men inser sen att vad gör väl det?

Man mår bra.